検索キーワード： 著者 "Emelie Robin Eklund" すべてのカテゴリー

"Du höjer upp ditt skrivbord så att vi båda kan stå upp och titta på kalkylbladet på skärmen. Du sträcker ut armen och pekar på en siffra. Du drar tillbaka armen igen. Din överarm rör vid min. Varenda rörelse gör att doften av din parfym tränger ännu längre in i min hjärna. Långsamt tar den kontroll över mina tankar, mina rörelser, mina stämband. Jag flyttar min fot en aning så att jag snuddar vid din höft. Men jag har ingen aning om vad ditt kalkylblad handlar om. Försiktigt kastar jag en blick mot Karin, som sitter vid skrivbordet mitt emot ditt.

Adam döljer sin oerhörda nyfikenhet bakom artiga frågor, förstående nickar och en levande mimik. Efter två förrätter med vitt vin känner jag mig stärkt. Värmen plågar mig inte längre, även om jag känner att svetten fortsätter rinna fram under armarna. En droppe hittar vägen ned mellan mina bröst och kittlar mig på väg nedöver magen. Adam berättar en rolig historia. Jag skrattar. Hans lätta humör smittar.

Med ens kom han ihåg henne. Två-tre dagar tidigare hade hon lämnat in filmerna för framkallning. Han hade lagt märke till henne. Doften av henne. Utseendet. Hon hade haft en erotisk aura, trots att hon varit insvept i en fotsid regnkappa. Under en moderiktig sydväst i svart lack hade en aning av ett leende lekt mot honom. Men så var hon borta. Bara doften av henne hade hängt kvar en stund. Leon drog efter andan. Han minskade farten på maskinen så att han kunde studera varje bild noggrant. Kvinnan strippade framför honom.

Min tro på omedelbar kärlek uppstod på en buss över en fjällövergång i ett främmande land. De kulturella skillnaderna mellan oss skapade ofta mindre konflikter, och mitt bristande språk och hennes våldsamma temperament gav extra näring åt elden. Men vår älskog tog ingen skada av våra sammanstötningar, den blev snarare mer intensiv efter varje liten konfrontation. Hon erkände att hon njöt av känslan att bli tagen – hårt och en aning mot sin vilja. Detta berättade hon för mig i små stycken över tid, som om hon avslöjade svaret på en gåta bit för bit.

Jag visste att Granlihytta var uthyrd den här sommarveckan och tänkte gå förbi och se om det fanns gas och ved tillgängligt. Jag tog hunden med mig och gick över gärdet längs fårstigarna. Stugan ligger i en liten glänta med ganska tät granskog runt omkring. Det är bra kvalitet här, jag tänker flyktigt att här borde det gallras en del skog inom de närmaste åren. Jag stannar en bit från stugan. Mellan träden ser jag att gästerna har hängt ut täcken och kuddar genom fönstren, madrasserna står lutade längs ytterväggen. Förnuftigt, tänker jag, för jag vet att Granlihytta inte har varit besökt så mycket de senaste åren.

Thomas och jag var på cykeltur. Det var sommarlov. Dum Boys hade nyligen släppt Splitter Pine och det råa riffet genljöd från en bergsprängare på pakethållaren när vi trampade ut från gården genom Meråker, mot Sverige. När vi kom till en fäbod vid en liten sjö hade det börjat skymma. Vi knackade på dörren och frågade kvinnan som bodde där om det var okej att vi slog upp vårt tält bakom uthuset. Det var helt i sin ordning, men så fort vi hade grillat korvarna och var mätta och belåtna började det hällregna.

"Upp, upp, upp," upprepar jag, den här gången lite mer otåligt, på gränsen till hysteriskt. Han sätter sig på sängkanten, ser på mig och flinar. "Åh, husets herre kommer hem och då är inte mina tjänster längre önskvärda", säger han och ler förnöjt. Jag nickar bekräftande till en dusch och drar otåligt i lakanet. Han välter av sängen, ser på mig och flinar, gnider sig i skrevet och går ut i badrummet. Jag sliter av sängkläderna, stoppar dem i tvättkorgen, öppnar fönstret för att lufta och letar upp rena sängkläder.