Alexander den store sin ledde i sin framgångsrika här allt närmare Indien. Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.

Det står klart i efterhand att även om Alexander var ett taktiskt och strategiskt geni var han ingen statsbyggare. Något beständigt imperium blev det dock inte. Efter hans tidiga död 323 f.v.t. bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323. Detta är en repris.

Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad. Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.

Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.

Efter slaget vid Hydaspes nåde dock Alexander väg ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen påväg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.

Enligt Alexanders biografer tog alkoholen också över allt mer under Alexanders sista år och innan han dog hade hans tidigare gudalika uppenbarelse och förmåga fått en annan karaktär. År 323 f.v.t. dör Alexander svårt försvagad och utan en utsedd arvinge. Exakt vad det var som tog hans liv tvistas det ännu om, men klart är att hans stora alkoholintag knappast gav honom motståndskraften och skärpan att hantera varken naturliga sjukdomar eller försök till förgiftningar, oavsett vad det nu var som ledde fram honom till Styx.

Något beständigt imperium blev det dock inte. Hans stora gärning ligger i hans sätt att föra krig. Ganska snart bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. Inte minst förändrades läget i de östra delarna av medelhavet när den tidigare makedonska supermakten tappade sitt grepp. Detta skulle också leda till att nya stormakter kunde etablera sig. Den enes död, den andres bröd, som det heter, och efter många år av inbördes konflikter mellan kvarlevorna av Alexanders imperium låg medelhavet snart öppet för en ny och växande stormakt på den italienska halvön.

Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Schweiz har länge betraktats som något av ett broderland till Sverige vad gäller sin neutrala och alliansfria hållning. Sedan 2024 har dock Sverige definitivt lämnat sin neutralitet bakom sig. Men varför fortsätter Schweiz att upprätthålla sin neutralitet och alliansfrihet?

I det här avsnittet av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt Schweiz unika historia och dess särskilda förhållande till allianser och krig.

En självvald neutralitet är i själva verket ett relativt nytt fenomen i Schweiz historia. Sedan 1600-talet har landets neutralitet varit påtvingad och garanterad av Frankrike. Frankrikes engagemang var då av strategisk betydelse och kopplat till landets geopolitiska konflikt med det Habsburgska imperiet. Det var avgörande för Frankrike att alppassagerna genom de schweiziska kantonerna inte plötsligt skulle hamna i habsburgska händer.

Även efter de europeiska krigen under det tidiga 1800-talet förblev den schweiziska neutraliteten påtvingad, nu av den segrande alliansen efter slaget vid Leipzig 1813. Schweiz visade då beredvillighet att underordna sig den nya europeiska ordningen, vilket möjliggjorde att dess neutralitet formaliserades.

Först efter världskrigen började det schweiziska politiska ledarskapet formulera en idé om neutralitet som ett kulturellt och politiskt projekt. Detta stöddes av landets framgångsrika diplomatiska manövrer mellan axelmakterna och de allierade under andra världskriget. Genève utvecklades till ett centrum för underrättelsetjänster från de krigförande länderna, samtidigt som Schweiz tillät handel med båda sidor.

Efterkrigstiden visade att detta lilla land i Europas mitt kunde fortsätta att nyttja sin position som mellanhand och finansiellt nav för att säkra sin frihet även i framtiden.

Neutralitetsfrågan har sedan dess förblivit en politiskt känslig fråga i den schweiziska offentligheten. Landet har visserligen deltagit i internationella militära insatser, men aldrig med stridande förband, och alltid med politiska kontroverser i bagaget. Till och med landets inträde i FN – som skedde först 2002 – ledde till hård debatt och ett mycket jämnt folkomröstningsresultat.

Schweiz hållning till Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har också varit föremål för debatt, och frågan är i skrivande stund ännu inte avgjord.

Bild: Marignano 1515 – början på Schweiz väg mot neutralitet.

Urs Grafs teckning visar slagfältet vid Marignano, där Schweiz led ett förkrossande nederlag mot Frankrike. Nederlaget blev en vändpunkt. Det visade gränsen för den schweiziska krigsmaktens möjligheter och inledde en utveckling där stormakterna, främst Frankrike, började garantera Schweiz neutralitet av strategiska skäl. Teckning: Urs Graf, ca 1515. Kunstmuseum Basel, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr i om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.

Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.

Sverige hade åren för slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.

Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.

Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.

Det blev det sista alternative som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.

Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain.

Bild hemsida: Slaget vid Lund 1676. Konung Karl XI (1655-1697) slår sig igenom fientliga skvadroner. Målning av Johan Philip Lemke. I målningens mittparti synes Karl XI jämte Ascheberg och Dahlbegh spränga igenom de danska linjerna, dit de förirrat sig. Efter dem en ryttare i blå kappa. I förgrunden döda hästar och krigare. I mellanplanet på en öppen hed två svenska kavalleriformationer. I bakgrunden synes staden Lund, framför denna trupper uppställda i fyrkanter, och längst bort Öresund. Blå vinterhimmel med ljusa moln. Inom ramverket text över målningen. Nationalmuseum. Wikipedia, Public Domain

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Marengo var långt ifrån det största slag som Napoleon Bonaparte utkämpade, men på många sätt var det ett av hans mest betydelsefulla. Den militära situationen i Italien var prekär våren 1800. Frankrike stred mot en koalition av stormakter som hade det militära övertaget. I Paris hade Napoleon genomfört en statskupp i november 1799, och ett militärt nederlag i Italien hade inneburit ett hårt fall från piedestalen för den korsikanske uppkomlingen. En seger i det pågående kriget mot Frankrikes fiender skulle däremot stärka Napoleons grepp om makten och skapa förutsättningar för ännu fler franska utrikespolitiska framstötar.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en av Napoleons klassiska segrar.

Napoleon ledde en armé över Alperna i maj 1800 och kunde inom några veckor driva österrikarna mot fästningsstaden Alessandria. Han hade dessutom försvagat den armé han hade tillgänglig för att möta österrikarnas anfall genom att skicka iväg två avdelningar norrut och söderut. Tanken med denna spridning av den franska armén var uppgifter om att österrikarna höll på att ta sig ur Napoleons inringning.

Den österrikiske befälhavaren, fältmarskalk Melas, fattade i detta läge beslutet att gå till anfall i stället för att invänta en fullständig inringning. Anfallet tog fransmännen mer eller mindre på sängen. Det första Napoleon gjorde när det österrikiska anfallet inleddes var att kalla tillbaka general Desaix och hans division, samtidigt som han samlade de reserver han hade och mötte anfallet. Trots österrikarnas numerära överlägsenhet lyckades fransmännen bromsa angreppet, bland annat med hjälp av ett artilleribatteri.

Bild: "Bataille de Marengo", målad av Louis-François, Baron Lejeune. Illustration av slaget vid Marengo den 14 juni 1800, där Napoleon Bonapartes franska styrkor besegrade den österrikiska armén.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man trupper ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.

Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.

1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.

Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget och infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.

Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.

Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.

Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.

Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur hanterar man ett land i fullkomlig kollaps, ockuperat av tre militära stormakter och dessutom skyldigt till omänskliga brott mot mänskligheten?

Perioden efter Hitlers död och den tyska kapitulationen var på intet sätt enkel. Redan i fredsförhandlingarna kan man ana de konfliktytor som, inom loppet av bara några år, skulle växa till en ny global stormaktskonflikt. Vad skulle det bli av Tyskland, och hur skulle Europas framtid se ut?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt krigsslutet 1945 och perioden fram till kalla krigets utbrott.

Det största problemet efter 1945 var det faktum att den allians som slutligen hade besegrat Nazityskland egentligen hade mycket lite gemensamt – förutom fiendskapen mot Hitler. När Hitler avslutade sitt liv i Berlin och Tyskland till sist hade kapitulerat, accentuerades omedelbart skillnaderna i stormakternas syn på framtiden. En kärnfråga var särskilt de ockuperade folkens suveränitet och deras rätt att bestämma sin egen framtid genom fria val.

Medan USA och Storbritannien kunde enas om att denna princip skulle gälla, var Sovjetunionen inte särskilt intresserad av att låta de nyförvärvade landområdena i Östeuropa själva forma sin framtid. Det hjälpte förstås inte heller att de tre stormakterna representerade helt olika samhällsideologier, som i grunden var antagonistiska gentemot varandra.

Trots försöken att etablera samsyn under Potsdamkonferensen 1945 och bildandet av Förenta Nationerna samma höst, fördjupades konflikten snabbt. Misstänksamhet präglade relationen mellan parterna, och snart föll järnridån. Sovjetunionen förhindrade att Marshallhjälpen nådde de ockuperade staterna i Östeuropa, blockerade Berlin och organiserade en kupp i Tjeckoslovakien för att säkra ett Sovjetvänligt styre. Samtidigt understödde Sovjetunionen revolutionära grupper i Grekland i syfte att även där vända utvecklingen till sin fördel.

Bara fyra år efter krigets slut nådde konflikten sin logiska kulmen när de västliga demokratierna enades under Washingtonfördraget i april 1949. Nato bildades – och kalla kriget var ett faktum.

Bild: Från vänster: Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Harry S. Truman och Sovjetunionens ledare Josef Stalin under Potsdamkonferensen sommaren 1945. Här försökte de allierade enas om efterkrigstidens Europa – men redan då började sprickorna i samarbetet visa sig. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.

Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.

Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.

Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.

Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.

Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?

Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Vikingarnas invasion av England

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under några ödesdigra dagar i april 1945 avslutades den världsomvälvande konflikt som Adolf Hitler hade dragit igång nära sex år tidigare. Allt som krävdes var en pistolkula, en cyanidkapsel och en dunk bensin – och så var det över. Scenen var Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin, en plats som efter dessa händelser har väckt en outsinlig fascination hos eftervärlden.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Hitlers sista tid i Führerbunkern – och vad som hände därefter.

Det var på eftermiddagen den 30 april. Adolf Hitler och Eva Braun, som bara några timmar tidigare hade gift sig, gick enligt vittnesmål gemensamt in i Hitlers arbetsrum runt 14.30. Cirka en timme senare hördes ett skott. Eva Braun hade tagit en cyanidkapsel och Hitler hade skjutit sig. Liken efter de båda bars ut i trädgården och brändes i en krater med hjälp av bensin. Förbränningsarbetet utfördes av Hitlers egen adjutant med hjälp av bunkerns vaktposter.

Snart följde makarna Goebbels och deras barn, som på ett makabert sätt fick följa sina föräldrar in i döden. Führerbunkern utrymdes, och kort därefter kollapsade det lilla försvar som fanns kvar – Berlin föll slutgiltigt.

Idag har vi detta händelseförlopp relativt klart för oss tack vare omfattande undersökningsarbete, framför allt utfört av Storbritanniens militära utredare. Det ska dock tilläggas att det knappast var tydligt vad som hade hänt under den första tiden efter Hitlers död. I själva verket var Hitlers död och händelserna i bunkern mycket omtvistade. Det var i praktiken inte ens avgjort att han verkligen var död. Hela Berlin var fyllt av brända och förkolnade lik – hur kunde man vara säker på att resterna i trädgården utanför bunkern verkligen tillhörde makarna Hitler?

Oklarheterna kring Hitlers död höll till och med på att leda till en diplomatisk kris, då Sovjets ledarskap började beskylla västmakterna för att ha hjälpt Hitler att fly – och nu höll honom undangömd. Tack vare en brittisk historiker vid namn Hugh Trevor-Roper kunde dock konflikten blåsas av.

Bild: Adolf Hitler i sitt sista filmade framträdande den 20 april 1945, när han hedrar medlemmar ur Hitlerjugend och Volkssturm i trädgården vid Rikskansliet i Berlin – bara tio dagar före sin död. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.