Få gestalter i det förflutna har fascinerat människor lika mycket som piraterna i Karibiska havet: kaptener med träben och papegojor på axeln, sjörövare med lapp för ögat, skattkartor med X som markerar nedgrävda rikedomar, barbariska straff som att ”gå på plankan”, flaggor med dödskallar och benknotor, med mera. Men hur mycket av detta är sant? Har de legendomsusade piraterna i Västindien en verklighetsbakgrund?

Svaret är ja. Under 1500-talet och 1600-talet grundades många europeiska kolonier i Amerika och Västindien, där stora rikedomar alstrades, men bristen på statliga flottstyrkor och fungerande polisväsen gjorde att kriminaliteten blomstrade. Parallellt med detta lärde sig nederländska kaptener att de lätt kunde bekämpa sina spanska fiender samtidigt som de stal deras silver, vilket fraktades på stora flottor från Amerika till Europa. Samtidigt rymde hunsade kontraktsarbetare från plantageägare i Västindien och anslöt sig till pirathövdingar. Kombinationen av väldiga förmögenheter, brist på motstånd och tillgången till många villiga sjörövare var att den skeppsburna kriminaliteten fick en guldålder. Ridån gick ned först på 1710-talet, sedan kolonialmakterna investerat i flottor och kustvakter. I gengäld började bokläsande européer skriva ihop sjörövarskrönor som inom kort fick ett eget liv. Vår populärkulturs klassiska pirat var född.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om piraterna i Karibiska havet – de verkliga förlagorna till Long John Silver, Jack Sparrow och andra fiktiva antihjältar.

Bild:"Blackbeards sista strid" – Romantiserad skildring av slaget i Ocracoke Bay 1718 mellan piraten Blackbeard och löjtnant Robert Maynard. Målning av Jean Leon Gerome Ferris, ca 1920.

Bildkälla: Jean Leon Gerome Ferris – Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 6 juni firar Sverige nationaldag, men hur många vet egentligen varför vi firar just denna dag? Faktum är att nationaldagen är ett modernt påfund som endast har existerat i några decennier. Varför har vi överhuvudtaget infört denna helgdag? Påminner den om historiska händelser som är värda att hyllas, eller handlar det om något annat?

En ofta återkommande förklaring är att Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs den 6 juni 1523. En annan förklaring är att dagen uppmärksammar tillkomsten av vår nya regeringsform år 1809, då det gustavianska enväldet avskaffades och Sverige fick ett styrelseskick som grundade sig på idén om maktdelning mellan kung och riksdag. Det var förvisso ännu inte en demokrati, men det markerade början på utvecklingen mot vårt nuvarande samhällsskick.

Sanningen är dock att nationaldagsfirandet har sina rötter i Artur Hazelius flaggfester på Skansen på 1890-talet, vilka så småningom ledde till firandet av Svenska flaggans dag. Hazelius hade knappast lyckats med detta om han inte kunnat luta sig mot en nyväckt svensk nationalism – samma strömning som resulterade i nationalsången, svenska flaggor på flaggstänger och den etablerade Sverigebilden med röda stugor, husmanskost, folkdräkter och föreställningar om gemensamma värderingar.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den svenska nationaldagen och den nationalistiska rörelse som banade väg för nationaldagsfenomenet.

Bild: Nationaldagsfirande på Skansen i Stockholm den 6 juni 2016.

Foto: Bengt Nyman – Eget arbete. Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.

Musik: La Marseillaise Rouget de Lisle Musique de la Garde Républicaine. Band of the Garde Républicaine, directed by François-Julien Brun. Recorded at the Théâtre des Champs-Elysées. Tillgänglig via Wikimedia Commons. Public domain.

Du gamla, du fria. Kören Harmonica med ett CC-licensierat körarrangemang skapat av Anders Ewaldz. Tillgänglig via Wikimedia Commons, Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International.

Svenska: Kören Harmonica framför Sveriges nationalsång med ett CC-licensierat körarrangemang skapat av Anders Ewaldz. Texten är skriven av Richard Dybeck 1844 och melodin är hämtad från en gammal folkmelodi.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige, Danmark och Norge brukar sällan räknas till de stora kolonialmakterna, och få känner till hur många utomeuropeiska kolonier de skandinaviska rikena faktiskt haft. De norska kolonierna i Arktis och Antarktis, som etablerades under mellankrigstiden, utgjorde bara de sista i en lång rad av koloniala projekt.

Redan på 1600-talet grundade Sverige kolonier i både Afrika och Amerika. Handelsstationerna vid Guldkusten i nuvarande Ghana etablerades i syfte att skapa inkomster för Svenska Afrikakompaniet, som bedrev handel med guld, socker och slavar. Samtidigt grundades kolonin Nya Sverige i nuvarande Delaware, som fungerade som en bas för handel med Nordamerikas ursprungsbefolkning. Båda kolonierna blev kortlivade, men deras historia är dramatisk och fängslande, fylld av färgstarka guvernörer och konflikter med grannkolonierna.

Danmark däremot utvecklade ett större och mer långlivat kolonialvälde. Danskarna etablerade sig inte bara vid Guldkusten utan även i Västindien och Indien. Framför allt de tre västindiska öarna visade sig vara mycket lönsamma tack vare slavplantager och omfattande sockerproduktion. Den stora koloniala drivkraften var kung Kristian IV, som inte bara grundade nya städer och uppförde ståtliga byggnader med hjälp av inkomster från Öresundstullen, utan också aktivt försökte förvandla Danmark till en merkantil stormakt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de skandinaviska kolonierna – med särskilt fokus på 1600-talet.

Bildtext: Karta över dåtidens Guldkust i Västafrika, cirka 1725. Området var en viktig plats för europeiska kolonialmakter, inklusive Sverige, som bedrev handel med bland annat guld och slavar. Kartan är ritad av den brittiske kartografen Herman Moll.

Källa: Herman Moll, ca 1725 – via pirateshold.buccaneersoft.com

Lyssna också på S:t Barthélemy – En skamfläck i Sveriges historia.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den transatlantiska slavhandeln mellan 1400-talet och 1800-talet är ett av de största brotten mot mänskligheten genom tiderna. Det började som ett försök att skaffa arbetskraft till de portugisiska sockerplantagerna på Madeira, som var obebodd innan européerna upptäckte ön. Näringen övergick på 1500-talet till att bli ett storskaligt sätt att fylla de luckor som uppstod i Västindien och Amerika i takt med att smittkopporna och mässlingen skördade otaliga människoliv i urbefolkningens led.

Triangelhandeln – handelsvaror från Europa till Afrika, slavar från Afrika till Amerika och socker från Amerika till Europa – utvecklades till en lika obarmhärtig som lukrativ kommers när portugiserna på 1600-talet fick konkurrens av nederländare, engelsmän och fransmän.

Slavhandeln hade flera faser och modeller, från fängslandet av ofria afrikaner i inlandet till förvaringen och försäljningen vid kusten. Allra vidrigast var överfarten över Atlanten i de ”flytande likkistor” som skeppen ofta har liknats vid. Både i barackerna vid kusten och i båtarnas lastutrymmen rådde helvetiska förhållanden, med sjukdomar, trängsel, vattenbrist och hög dödlighet. Tack vare ögonvittnesskildringar känner vi till åtskilliga vidriga detaljer om strapatserna, som också skördade många sjömäns liv.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om triangelhandeln på 1600-talet och 1700-talet.

Bild: Slavmarknad i Brasilien under 1800-talets början. Den tyske konstnären Johann Moritz Rugendas dokumenterade slavhandelns brutalitet genom sina detaljrika akvareller. På denna bild syns män, kvinnor och barn som säljs – några lagar mat över öppen eld. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

England betraktas ofta, med rätta, som ett av världens mest monarkistiska länder. Kungakröningarna är lika pampiga som fordom och huset Windsor är sannolikt världens kändaste familj, trots (eller tack vare) alla skandaler.

Likväl har engelsmännen under en kort med viktig period på 1600-talet faktiskt varit republik – och militärdiktatur. Efter ett uppslitande inbördeskrig avrättades kung Karl I och hans familj drevs i landsflykt. Hur var detta möjligt, och hur styrdes landet under de republikanska år som följde?

En nyckelperson i utvecklingen var Oliver Cromwell, en av de mest omdiskuterade och betydelsefulla gestalterna i Englands historia. Han var adelsmannen från landsbygden som i kraft av sin enastående förmåga att skapa starka militära enheter blev en av de huvudansvariga bakom parlamentets seger i inbördeskriget mot kungen på 1640-talet. När en spricka därefter uppstod mellan parlamentet och armén ledde han den senare i kampen mot sina förra uppdragsgivare och slutade som envåldshärskare över öriket. Därefter vidtog en hastig serie fälttåg och förändringar av civilsamhället. Irländare och skottar kuvades, flottan blev världens starkaste (och förblev så i sekler), religionspolitiken vändes upp och ned och till och med julen förbjöds.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om det engelska inbördeskriget på 1640-talet och den republikanska regim som Oliver Cromwell ledde under nästföljande decennium.

Bild: Oliver Cromwell av Samuel Cooper. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska stormaktstiden i all ära, men den verkliga stormakten i 1600-talets Europa var Frankrike. Under första hälften av seklet lades grunden till en ovanligt stark stat och absolutistisk kungamakt, och under 1600-talets andra hälft dominerade den franske kungen Ludvig XIV – Solkungen i Versailles – den europeiska militära och politiska arenan.

Här har vi dock valt en litterär synvinkel: vi möter Frankrike genom Alexandre Dumas och hans roman De tre musketörerna. Har D’Artagnan, Athos, Porthos, Aramis, Milady, Rochefort och de andra romangestalterna existerat, eller hittade Alexandre Dumas på allt själv? Och framför allt: var verklighetens kardinal Richelieu lika realpolitiskt hänsynslös på riktigt som han är i romanen och i filmerna, där han brukar framställas som en klassisk superskurk utan tillstymmelse till samvete? Just Richelieu blir föremål för en längre djupdykning: vi följer honom från vaggan till graven, längs hela den framgångsrika och blodbestänkta karriärbana som förde honom från den provinsiella lågadeln till högsta möjliga politiska position. Vi gör också bekantskap med hans lika färgstarka efterträdare som Frankrikes mäktigaste man, den italienskfödde kardinalen Jules Mazarin.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Frankrike på de tre musketörernas tid – och framför allt om de båda kardinaler som ledde landet när det utvecklades till Europas starkaste stat.

Bild: Athos, Porthos, Aramis och d'Artagnan konfronterar Jussac och kardinalens gardister. Illustration av Maurice Leloir för De tre musketörerna av Alexandre Dumas. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har upplevt några få perioder av intensivt stadsgrundande, till exempel på 1200-talet och under järnvägsbyggandets 1800-tal, men ingen epok kommer i närheten av den inflation i urbanisering som ägde rum under stormaktstiden på 1600-talet. Inom loppet av några decennier fick Sverige mängder av helt nya eller om- och nygrundade städer.

Stadsetableringen ägde rum i hela det nuvarande landet, från Bottenviken till Skåne, och satsningarna var omfattande, både i redan existerande städer och i småbyar och marknadsplatser som nu transformerades till metropoler.

Den gamla fästningen Älvsborg kompletterades med Göteborg, det medeltida Stockholms befolkning tiodubblades och bebyggelsen svällde, Kalmar revs sten för sten och flyttades till en holme i närheten, Jönköping brändes ned och byggdes upp på nytt i en träskliknande miljö en bit därifrån, och så vidare. Den danske kungen Kristian IV grundade en av Nordens starkaste fästningsstäder i en vattensjuk sumpmark och namngav den efter sig själv: Kristianstad. Ofta handlade det om medvetna försök från statsmaktens sida att täppa till skattesmitar- och smugglarhål, som när Borås grundades i södra Västergötland och Åmål grundades i Dalsland. Flertalet städer var visserligen mycket små, men genom sin blotta existens förändrade de kulturlandskapet och det lokala politiska scenariot fullständigt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många nya städer som grundades, nygrundades eller flyttades under stormaktstiden på 1600-talet.

Bild: Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige har haft många färgstarka härskare som satt markanta avtryck i historien, men frågan är om någon av våra monarker har blivit lika mytomspunnen och omdebatterad som stormaktsdrottningen Kristina. Trots att hon endast utövade regeringsmakt en relativt kort tid är hon föremål för ständiga omtolkningar, hypoteser, biografier, filmatiseringar och utställningar.

Kristina var en av 1600-talets verkligt stora europeiska paradoxer. Hon var dotter till protestantismens store hjälte Gustav Adolf, men själv valde hon att konvertera och bli katolik. Hon var en av sin epoks mäktigaste och mest självmedvetna kvinnliga härskare, men personligen menade hon att kvinnlig tronföljd skulle förbjudas (och framhöll sig själv som avskräckande exempel), och hon abdikerade från den svenska tronen för att flytta till Rom. Hon slösade bort enorma summor på ett glänsande hovliv i Stockholm samtidigt som folket levde på svältgränsen, men samtidigt utnyttjade hon skickligt bondeståndet i sina politiska manövrer. Hon vägrade gifta sig men gjorde skandal genom att förälska sig i en kardinal (och attraktionen var ömsesidig). Kristinas personliga vägval – som även efter abdikationen inbegrep politiska intriger, avrättningar och storskaligt kulturellt mecenatskap – gav eko över hela Europa i flera decennier.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om drottning Kristina, en av de mest kända men också mest gåtfulla regenter Sverige har haft.

Bild: Drottning Kristina, samtida porträtt målat av Sébastien Bourdon – Nationalmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.